Vi tar väl det från början. Här är min förlossningsberättesle!

Den 15:e juli var det beräknat att jag skulle födas och eftersom jag är snäll och artig tyckte jag att jag nog borde göra mig lite påmind då. Således såg jag till att mamma började få lite förvärkar för att hon skulle kunna förbereda sig för att möta mig.
De varade hela dagen, men var inte särskilt jobbiga enligt mamma. Jobbigt var däremot att inte
få sova något under natten, ansåg mamma som var tämligen slut på morgonen den 16:e juli. Efter två alvedon fick hon sova ett par timmar och det gjorde henne till en ny människa! Förmiddagen gick och värkarna tilltog. Vid elvatiden tog hon en lååång dush och sedan ringde hon förlossnigen eftersom värkarna kom var tredje minut och var en minut långa. Undersköterskan som hon fick prata med bad henne och pappa att stanna hemma lite till eftersom de inte hade några lediga rum, men vid 13-tiden ringde mamma igen och sa att de kom för jag började att trycka på ordentligt!
Strax innan kl. två kom de in till förlossningen och blev placerade i ett undersökningsrum och då blev jag ordentligt masserad av kraftiga värkar som kom allt tätare. Efter en timme hörde jag att en barnmorska kom och hon undersökte mamma och fann till sin förvåning att mamma var öppen tio cm. Varken mamma eller jag var förvånade med tanke på de starka värkarna vi kände!
Nu var det dags att få ett förlossnignsrum och då tyckte jag att det var ett bra tillfälle
att få vattnet att gå. Sagt och gjort...jag drog ur proppen och såg till att undersökningsrummet behövde moppas innan nästa patient fick tillträde.
Inne på förlossningsrummet frågade pappa om mamma kunde få någon form av medicinsk
smärtlindring, men barnmorskan sa nej! Ni kan ju bara gissa vad mamma tänkte om denna plågoande till barnmorska! Nej, faktiskt så kände mamma inget behov av smärtlindring. Hon klarade sig bra på höftrullningar och pappas massage i ryggslutet.
Vilken syn det måste ha varit förresten! Hula hula-mamma! Tyvärr kunde jag ju inget se, men jag hörde desto mer...Jag kände ju mammas röst ganska väl såhär efter nio månader i magen, men de frustanden som kom lät mer som en brunstig tjur än som mamma. Skratten som kom direkt efteråt varje gång kände jag igen...och nej, det var inte pappa utan mamma som var road över hur hon lät!
Glömde att berätta att de pyntade mig med en snygg antenn på huvudet som visade hur jag mådde...och jag mådde finfint!
Själv så tänkte jag att det var bäst att göra pinan kort för mamma så jag såg till att sjunka ner snabbt och fint.
Mamma var inte sämre hon för när antennen började krångla och barnmorskan blev lite smått nervös (eftersom hon inte visste om det var mig eller antennen som det var fel på) såg hon till att med ren vilja pressa ut mig mellan två krystvärkar för att jag skulle få komma ut och bli undersökt så fort som möjligt.
Barnmorskan såg direkt att jag mådde prima så jag fick landa på mammas mage och hon fick möta min blick för första gången kl17.04.
Jag passade på att charma både mamma och pappa direkt...tänkte att det är lika bra att linda dem runt mitt lillfinger så fort som möjligt. De var båda ordentligt tårögda, men kunde se att jag var en pojke...en Elis!